Agnes de Frumerie
Agnes de Frumeries livsverk finns samlat på Västergötlands museum. Skulpturer, keramik, glaskonst, målningar, teckningar och inventarier, sammanlagt ett 1000-tal objekt, testamenterade 1931 av Agnes och Gustaf de Frumerie. Dessutom finns ett 50-tal mindre dramatiska verk samt en mängd brev, fotografier, biografiska texter och artiklar i olika ämnen. En mindre utställning om Agnes de Frumerie och hennes pionjärarbete på glaskonstens område visas permanent på Västergötlands museum. Agnes föddes 1869 i Skövde som yngsta dotter till pianisten Sophie Kjellberg och lantbruksingenjören Axel Uddman i en barnaskara om sex. Modern skiljde sig på 1870-talet från sin alkoholiserade make, tog tillbaka sitt flicknamn och fostrade tre döttrarna ensam i Stockholm. Agnes utbildade sig till konstnär, Olga till pianist och Alma till violinist.  År 1886 påbörjade Agnes studierna vid Konstakademin efter tre år på Tekniska skolan, dåvarande Konstfack. Hon belönades både med hertiglig och kunglig medalj och fick som första kvinna i Sverige motta det stora resestipendiet på tre år för utlandsstudier. Hon kunde då, som så många andra svenska konstnärer före henne, styra kosan till Paris, dit hon anlände 1891 efter ett studieår hos professor Otto Lessing i Berlin. Agnes blev sedan Paris och Frankrike trogen i närmare 30 år. Agnes ägnade sig i Paris inte enbart åt studier som så många av hennes samtida kvinnliga kolleger. Hon arbetade, knöt kontakter, ställde ut på salongerna och gallerier. Hon sålde, fick diplom och hedersutmärkelser.
1893 gifte Agnes sig med den svenske militären Gustaf de Frumerie som uppvaktat henne ända sedan tiden på akademin. Det blir ett långt, om än inte okomplicerat äktenskap som dock ger henne trygghet och stabil ekonomi. Till skillnad från många svenska konstnärinnors äktenskap i Paris vid den här tiden, lägger Agnes äktenskap inga hinder ivägen för det konstnärliga arbetet. Agnes hade sin ateljé utanför hemmet och arbetade regelbundet under hela frankrikevistelsen. Paret de Frumerie umgicks under de första parisåren i de svenska konstnärskretsarna. De frekventerade Moulards salong, där skulptörkollegan Ida Eriksson/Moulard höll hov. Hit kom Paul Gaugain, Alfons Mucha, Edvard Munch, Claude Debussy och Edvard Grieg. Auguste Rodin, den store skulptören vid den här tiden, träffade Agnes genom den gode vännen Christian Eriksson. Rodin gjorde ett outplånligt intryck på den unga Agnes: - Jag blef fullkomligt tagen och kände djupt att han var mästaren, skrev hon. I Europa är det en ny tid på gång. Kvinnornas frigörelse började på allvar, industrialismens idéer började att ifrågasättas och nya strömningar inom konst och konsthantverk gjorde sig gällande. På 1890-talet är den ungdomliga konsten, den nya konsten, L´Art Nouveau, på allas läppar och Agnes befann sig mitt i händelsernas centrum. Hem till Agnes och Gustav kom också August Strindberg. Han älskade att diskutera kemi och fysik med militären, matematikläraren, massören och blivande läkaren Gustav de Frumerie. Han njöt av Sophie Kjellbergs goda mat, hjälpte till med disken och satt timmar i sträck och lyssnade till hennes pianospel.  1895 frågde August om inte Agnes vill göra hans porträtt. Smickrad sa hon ja och under fem sittningar skulpterade Agnes bysten om vilken August Strindberg själv skrev: - Jag har sett hundra porträtt av mig och frågat; - är detta jag? - jag har endast sett en byst av mig om vilken jag sagt: - så skulle jag vilja se ut! Han lär till och med ha önskat att få den uppsatt på sin grav.
När kriget bröt ut 1914 befann sig Agnes i Sverige och skiljdes under en period ofrivilligt från sin man. Redan omkring år 1900 hade en villa i nationalromantisk stil byggts i Danderyd. Den blev parets sommarviste men också bostad för Agnes under krigsåren.
Agnes ordnade stödgalor och tombola för franska konstnärer, ställde själv ut på Gummessons och i Bergmans skulpturhall samt engagerade sig i den nybildade föreningen för svenska konstnärinnor, där hon själv var vice ordförande under åren 1915-17.
Agnes konstnärsskap förändrades genom åren från den klassicism hon växte upp med och lärde sig på Akademin i Stockholm till de nationalromantiska strömningarna i Sverige och Europa och till symbolismen och L´Art Nouveau i Frankrike. Den politiska oron i Europa, arbetarrörelsens allt starkare ställning, kvinnans frigörelse, ja mycket av samtidens dramatik och väsen speglas i Agnes verk. Hon brottades själv med frågor om livets mening och mål, manligt och kvinnligt, skönhet och förfulning, etik och moral. Frågan om Sveriges förhållande till Europa, Frankrike och Tyskland engagerade henne starkt, liksom frågor om Europas framtid.
Hon gjorde verk i brons, marmor, keramik, glas och gips. Hon ställde ut flitigt på salongerna i Paris, på det kända galleriet George Petit och blev under en period den kanske mest kända svenska konstnären i Frankrike. Hon sålde till franska staten, gjorde en mängd porträttbyster och grupper i olika format. Hon ritade hus och möbler, snidade i trä, tecknade och skrev. Agnes utvecklades till en mångsidig, begåvad och mycket ovanlig kvinnlig konstnär i sin samtid.
Trots att Agnes etablerade sig som konstnär i Paris, erhöll diplom från salongerna och utnämndes till Officier de l´Academie levde hon ett liv i förskingringen, långt från Sverige. Till slut blev hemlängtan för svår och 1923 flyttde paret hem. Agnes och Gustav byggde ett nytt hus och ateljé i Hindås där hon snabbt etablerade en glasverkstad för experiment med en nygammal glasteknik, pâte de verre.
Av glasemaljens återupptäckare Albert Damousse i Frankrike, hade hon lärt sig grunderna. Under tio års experimenterande skapade hon nu utsökta glasskålar och vaser med låg relief i skimrande pastellfärger. Men arbetet är inte utan vedermödor. Hon skev: - Att utföra allt utan hjälp är liktydigt med att ensam vara en hel fabrik, det vill säga skulptör, tournör av lermodeller, kemist, gjutare, målare, konstruktör, av ugnar, eldare etc. etc.
Agnes liv, till det yttre borgerligt och välbeställt, var långt ifrån odramatiskt. Faderns alkoholism, föräldrarnas skilsmässa, systern Almas för tidiga död, det påtvingade giftermålet med den tjugo år äldre Gustav de Frumerie, bortavaron från Sverige samt ett uteblivet erkännande från svenska konstkritiker var bara några faktorer som engagerar men också komplicerar bilden av Agnes de Frumerie.
Agnes visade under hela sitt yrkesverksamma liv en stark konstnärlig vilja och fortsatte ambitiöst att arbeta i både med- och motgångar. Efter Gustafs bortgång 1936, flytten till Stockholm och avklarade donationsbestyr, hyrde hon den bortgångne vännen och läraren Christian Erikssons ateljé på söder och påbörjade nya arbeten. I ateljén avled hon sedan året därpå, 68 år gammal.
|